Bouppteckningar

Jag har gått igenom ca 60 bouppteckningar. De är upprättade mellan 1798 och 1865, dvs de kan sägas vara en beskrivning över människornas materiella verklighet under första halvan av 1800-talet.

Här finns med fattiga änkor, frälsebönder, äldre skattebönder, torpare, båtsmän mm. Det som inte finns är någon hel beskrivning över ett skattehemman, de uppteckningar som finns beskriver läget vid bondens dödsfall då själva hemmanet redan är övertaget, normalt av äldste sonen.

Av naturliga skäl finns det inte heller några beskrivningar över drängars och pigors materiella värld. Om man hade överlevt den farliga födseln och de unga åren var det inte speciellt vanligt med dödsfall i åldrarna 13-30 år, vilket var den ålder som pigor och drängar hade.

En bouppteckning kan bli en mycket detaljerad miljöbeskrivning. Inte bara det som finns i bouppteckningen utan minst lika mycket det som inte finns där säger oss en hel del om livet.

 

Byggnader: Torparna och skogvaktarna i Snickars har haft en speciell ställning. De har varit vad som kallas skattetorpare dvs de har själva ägt sin fastighet och mark trots att det inte varit ett eget hemman. Även de vanliga torparna ägde sina byggnader men de ägde ingen mark. Här följer några exempel:

Sockenskomakare och torpare Lars Andersson Hollman (1776-15/7 1831) och Caisa Persdotter (1771-) Han har 9 byggnader värda 3 riksdaler, bostadshuset anges som ”stuga med kammare och förstuga och tre fönsterluft.

Torpare Anders Wallström (1736-16/12 1811) och Maria (1756-10/8 1822) Han är fd saltpetersjuderiverkmästare och dräng. Hon är inflyttad. Hon anges i husförhörslängden som utfattig då hon är änka. I bouppteckningen efter honom, 1 stuga med spis utan tak 2 rd 24 skilling banco och 1 fähus och foderlada utan tak 2 riksdaler.

Kronobåtsman Anders Friskman (14/10 1746-4/7 1805) Hustru Anna (1750-) De har 6 barn.

Han äger byggnaderna vid torpet, stuga med förstuga och kammare med spis, en sädeslada, ett fähus, ett stall och en bod. Byggnaderna värderas till 14 riksdaler.

Så långt torpare, där vi ser att 1 rum inkl. kök samt hall med modernt språkbruk, är vad man kan förvänta sej. Detta många gånger för en familj med många barn och kanske tom en piga eller dräng.

Bondehemmanen är inte beskrivna, i frälsehemmanens fall för att de helt enkelt inte ägdes av brukarna och för skattehemmanen för att de redan övertagits före den äldre generationens död. Dokument kring dessa övertaganden skulle vara intressant att studera.

 

Kreatur: Djuren stod ofta upptagna först av allt och de var den enskilt största delposten i bouppteckningen. Mellan 30 och 50 % av hela boets värde (exkl byggnader och skulder) känns som en vanlig andel.

Frälsebonden hade i början av 1800-talet 10-20 djur men från 1830-talet hade detta ökat till 15-40 djur.

För skattebönderna lär dessa siffror ligga högre.

En torpare eller båtsman kunde ha ungefär 5 djur i början på århundradet och 10-15 st framåt mitten på 1800-talet.

De djur som fanns hos en frälsebonde i den senare delen av denna tid kunde vara fördelat på 2-5 hästar, 3-6 kor, 5-10 får, ofta en gris samt ett antal kvigor, kalvar, lamm mm. Inga höns finns redovisade.

I Göksnåre fanns 1850 2 skattebönder, 10 frälsebönder och 4-7 hushåll med torpare, båtsmän eller skogvaktare. Den totala befolkningen var 132 personer.

Den totala mängden djur borde då ha varit minst 300 och kanske så mycket som 500 st. Då är dessutom hundar och katter oräknade.

 

Åker- och körredskap: Fjädervagn, värkvagn, bakvagn, kärra, kjälkar, höskrindor, kolskrindor, slädar är exempel på utrustning som i varierande grad fanns i ett bondehemmanen. En fjädervagn var värd ca 20 riksdaler och var det dyraste enskilda redskapet innan ett tröskverk dyker upp 1862 värt hela 50 riksdaler. Till vagnarna fanns också seldon för olika ändamål tex kyrksele och värksele. Något enstaka fall av ridsadel finns också. Även plog för vinterbehov kunde finnas, då ibland med delat ägande.

 

Snickeriverktyg, smedsverktyg: I princip allt var av trä eller järn och mycket byggdes eller åtminstone reparerades själv. Där för fanns en stor uppsättning verktyg för dessa ändamål. År 1831 ser vi att en slipsten med järnaxel är dubbelt så mycket värd som en med träaxel. Vissa hade mer verktyg av en viss sort än andra vilket ger att man i viss grad specialliserade sej och blev byns expert på något område.

 

Fiskeredskap: Flera av hushållen hade del i en notbåt, ofta en hälft, och en del redskap såsom långnät och sjöta (?) Det kan ändå inte ha varit någon stor del i försörjningen.

 

Guld och silver: Några guld- eller silverringar kunde förekomma, men inte hos de fattigaste.

 

Tenn och koppar: Ljusstake, brännvinsutrustning, husgeråd är exempel på utrustning av tenn eller koppar.

 

Järnsaker: Främst verktyg utförda av järn. Även ljuslykta av järn fanns ofta.

 

Brygg- och laggkärl: Viktiga komponenter som alla hemman har för tex brännvin och öl. Silltunna, mjöltunna, dryckestunna, bryggkar och diverse kärl och ämbar fanns också.

 

Husgeråd: De flesta saker som behövs för att laga och äta mat finns, det är gjorda av trä, järn, koppar och tenn.

 

Glas och porslin: En tydlig fingervisning om rikedom eller fattigdom. Att ha en tallrik, en mugg, en sked och kanske en kniv var den fattiges lott medan andra kunde ha en uppsättning som mer liknade dagens med olika saker för olika ändamål. Några stora uppsättningar av tallrikar, knivar och gaffar fanns dock inte, det var inte aktuellt med några större middagsbjudningar.

 

Linne och sängkläder: Lakan, sängbolsterodyl fanns dock inte fler uppsättningar. När de tvättades var man nog tvungen att bli klar för att ha något till kvällen. Gardiner fanns det en uppsättning för det eller de få fönster man hade. Handdukar har jag inte funnit några, det borde väl ha funnits något att torka sej med efter tvättning.

 

Möbler: Dragsäng med omhänge, kista, skåp, stolar, karmstolar, pinnsoffa, bord. Om en möbel var målad så var det ett stort plus som omnämndes.

 

Mans och qvinnas gångkläder: Här finner vi en hel del finkläder som tex frack, hatt, överrock och kappa, damasker och tom ett paraply. Det var viktigt att kunna klä sej presentabelt när det krävdes. Vardagskläder fanns naturligtvis för olika ändamål, dock inte flera uppsättningar. Man gick nog länge i samma kläder som sen tvättades.

 

Barnens kläder: Dessa finns inte omnämnda i bouppteckningarna men vi vet av beskrivningar över skolgång att de fattigaste inte hade vettiga skor att gå i.

 

Övrigt: Väggur, fickur i silver, spegel.

 

Saker som inte fanns och vad vi kan tänka om det:

Skjutvapen (ett undantag), bruket hade tagit hand om jakträtten när man köpte allas hemman. Troligen fanns det vapen i ett skattehemman som borde ha haft jakt på schemat.

Mattor. Om man hade jordgolv så har ju denna avsaknad sin förklaring, annars brukade man väl ha ganska mycket mattor på trägolven, om inte annat för att hålla värmen. Vilket som var fallet här vet jag helt enkelt inte.

Böcker (förutom bibel och psalmbok) I och med att man normalt inte var läskunning så hade man naturligtvis inga böcker och om man kunde läsa så inbillar jag mej att läsande av skönlitteratur inte sågs som en vettig sysselsättning. Skrivdon och papper lyser också med sin frånvaro.

Tavlor, var troligen en ren lyxartikel som inte var speciellt aktuell.

Krukväxter, de få fönster man hade och som kanske inte ens var glasade skymdes inte av denna lyx.

Leksaker och spel, jag har inte funnit några men man kan ju tänka sej några enkla träsaker som husfar fixat till. Annars var det nog de berömda kottarna som fick gälla de få åren man hade för lek innan man fick börja hjälpa till med hushållet och jordbruket.

Glasögon, fick man klara sej utan även om synen var dålig. Om detta kan vi läsa ibland i husförhörsböckerna.

Lampor och lyktor, fanns det visst men ofta bara en i ett hushåll. Fotogen hade inte kommit vid denna tid så olika typ av oljor som utvanns av tex säl, var nog det man använde.

Trådlöst nätverk, jag bara skojar, men tänk vad dessa människor skulle ha sagt.

 

Skulder och kapital: Många bönder och torpare hade skulder. Det var inte alls ovanligt att dessa var en stor del av eller till och med överskred boets behållning. Den största långivaren totalt sett var Leufsta bruk. Hållnäs sockenmagasin och även Leufstas sockenmagasin var också vanliga långivare, då ofta i form av säckar eller tunnor med utsäde. På 1830-talet hade 3 dödsbon skulder till olika ”Boråshandlanden” dvs handelsmän eller knallar som gick runt och försålde olika saker.

Skulder till privatpersoner visar att det fanns några med ekonomiska tillgångar i bygden. Vanligt är också att detta är nämndemän eller tolvfmän. Även Norling på Flottskär finns bland de långivare som förekommer flera gånger. Att ha fodringar var inte många förunnat, endast ett dödsbo finner vi och det var frälsebonden Jan Jansson (1800-1839) i Göksnåre nr 6 som hade fodringar på 170 riksdaler vid sin död. Nästan aldrig fanns det kontanta pengar hemma i hushållet.

Ränta 5 % betalades på skulder. Inga förändringar av detta har kunnat utläsas under denna period. Det vore intressant att ta reda på om det var någon inflation och i så fall hur mycket. Av Maja Eriksson på Upplandsmuseet som doktorerar i ämnet har jag fått en hel del experttips och information. Om man ägde mark kunde man låna av Riksbanken eller Rikets Ständers Bank som den kallades då. De tog 6% i ränta och under andra halvan av 1800-talet började man t om ta 7 %. Intressant med en skillnad mot här som vi saknar förklaring till.