goksnarehistoria.blogg.se

Vi har alla hört och kanske läst om den förskräckliga tid i Sverige när oskyldiga kvinnor anklagades och fälldes för häxeri. Bränning på bål känns som tusen år sen men det ligger betydligt närmare i tiden än så.

I Hållnäs och Österleufsta socknar hölls 3 stycken trolldomsrannsakningar år 1675.

En av de som anklagades var "Maria i Göksnåre" Jag har bara funnit 2 st Maria i rimlig ålder som kan stämma, nämligen Maria Olsdotter i Göksnåre nr 5 (1649-1720) och Maria Ersdotter i Göksnåre nr 6 (  -1684).

Vem av dem (eller någon okänd) det var lär bli svårt att få fram men vi kan i alla fall trösta oss med att hon, och ingen av de andra heller, inte blev fälld.

Läs om dessa hemska processer i Hållnäs och Österleufsta i nedanstående text som är ett utdrag ur en specimensskrift (ung. doktorsavhandling) av Emanuel Linderholm 1918.

 

Närmast följande trolldomsrannsakning för oss från Älvkarleby till Öster-Lövsta och Hållnäs närliggande socknar, där också under våren 1675 en viskarl gått omkring för att upptäcka trollkäringarna1. Dessa båda socknar finna vi för första gången inom Uppland en verklig epidemi, som omfattar ett större antal barn och med varje ny rannsakning blir allt svårare, en trogen bild av förhållandena i Dalarna och Norrland. Den första rannsakningen hölls i Ö. Lövsta sockenstuga vid laga sommartinget den 3 och 4 juli 1675 av länsmannen Isak Beem, som trätt in i stället för befallningsmannen2. Inför rätten besvärade sig hustru Brita i Valnäs av Ö. Lövsta socken där över att några grannkvinnor och andra beskyllt henne för att föra sin dotter till Blåkulla. Anklagelserna reducerades nu där till, att viskarlen skulle ha sagt blott det, att trollkäringarna förde hennes dotter, dock med det betydelsefulla tillägget att Brita icke skulle länge leva, "efter fanen är en skalk". Detta skulle säkerligen betyda, att Brita, trots det att hon var dotter till häradsdomaren i Valnäs, skulle bli inblandad i trolldoms väsendet och icke undgå att bli livdömd. Så blev dock icke fallet. Rätten såg sigväl i följd av bristande bevisning ej i stånd att definitivt avgöra målet, men ingen skulle vidare få förevita Brita något sådant, och senare förekommer icke hennes namn i rannsakningarna. Eljes gäller, att den, som en gång anklagats, sällan slipper undan en fällande dom, vare sig han är skyldig eller oskyldig. Trolldomsväsendet med dess beskyllningar för Blåkullafärder och barnaförande hade emellertid kallats till liv. Till kyrkoherden Pehr Leufstadius ingingo livliga klagomål från bekymrade och rådlösa föräldrar. Mot slutet av juli månad höll han en stämma eller sammankomst och erfor därvid, att ett flertal barn fördes till Blåkulla och högeligen beklagade sig däröver. Nya åtgärder funnos nödvändiga och vidtogos även. Den 7 augusti hölls urtima ting i Ö. Lövsta sockenstuga. Kyrkoherden Leufstadius ingav då en lista på de bortförda barnen och deras förförare. Av barnen namngivas 13, som sägas vara i en ålder av 4!-12 år. Såsom sina bortförare angåvo

1) Se det nedannämnda protokollet av den 3/7 1675. 2) RA. ULRDD. 27, fol. 368 if.

191 de fyra gifta kvinnor och en tjänsteflicka. Av rätten befinnas barnen, något som plägade anses såsom mycket betydelsefullt, i det närmaste överensstämma med varandra i berattelserna om resorna till och från Blåkulla samt livet där. Resorna hade före tagits än på barnens mödrar eller andra personer, än på åtskil liga djur. Somliga hade av satan skurits i ett finger. En del hade blivit gifta i Blåkulla. Där hade ock visat sig en vit ängel. - ett stående tema i de norrländska barnens bekännelser. - Denne ängel söker alltid rädda barnen och förmå dem att bekänna på trollkäringarna. Så hade väl även här varit fallet. När fråga blivit att bekänna, hade de emellertid överfallits av trollpackorna med hugg och slag. I allmänhet överensstämma barnens skildringar så noga med Kerstins i Film, att man frestas till det antagandet, att denna under dessa år helt säkert mycket namn kunniga flicka under sina vandringar besökt även Ö. Lövsta. De anklagade kvinnorna, utom tjänsteflickan Valborg, som rymt och därmed "nästan sak tagit å bak", togos nu i förhör men neka bestämt, så isynnerhet de yngre, hustrurna Malm, Cecilia och Margreta. De synas heller icke ha underkastats något mera pressande förhör. Detta blev däremot fallet med den gamla omkring 6o-åriga änkan Brita i Skärplinge, som tydligen av befolkningen av gammalt betraktats såsom trollkvinna. Denna Brita hade nyligen bekänt, det hon sedan våren blivit förd till Blåkulla av den ovannämnda hustru Margreta i Valnäs. Rätten fann detta mindre troligt och höll före, att Brita "samma djäfvulska konst långt tillförene lärt och brukat". För att förmå den gamla till fullständig bekännelse lovar rätten, "hos höga öfverheten en förbön ställa, att hennes straff nådeligen måtte förbliva vid livf efter hon den första blefve, som av trollpackorna deras beställningar här uppenbara skulle". Uträkriingen lyckades. "Hustru Brita", heter det, "tog sådant uti betänkande och omsider med ett ångerfullt samt ett högt bedröfvadt hjärta bekände sig uti sin ungdom där till vara för- ledd af en hustru uti Vässlands socken och Sandby by, hustru Maria, nu länge sedan död." Av denna sade sig Brita ha blivit "uppå ett års tid åt Blåkulla förd, till dess hon själf konsten fick lära". Sedan hon sålunda lärt sig icke blott att själv fara och föra andra med sig, hade hon "med samma trolldoms 192 fyra barn, som hon nu förde och likaså, huru därvid tillgick. Vidare erkände hon sig vid sina nattvardsgångar hava tagit oblaten och sedan fört den med sig till den onde i Blåkulla, vid vilken hon ock blivit vigd och med vilken hon även avlat barn. Slutligen betygade Brita, som genom sin avlagda bekännelse visat sig vara en efter nedärvd traditionell uppfattning alltigenom äkta trollpacka, att hon i Blåkulla sett såväl de förut nämnda hustrurna Margreta och Cecilia samt därjämte änkan Ingeborg i Akerby och hustru Karin i Gåsbo samt dennas båda systrar Margaret och Brita. Den gamla Britas avgivna bekännelse förfelade icke att göra ett starkt intryck. Efter gudstjänstens slut på söndagen den 8 augusti som var ro söndagen efter trefaldighet kallades hela församlingen till sockenstugan. Brita tillspordes då åter, om hennes bekännelse under rannsakningen var sann. "Svarade icke en, utan flera resor med ångerfullt hjärta ja, och sin botfärdighet i mycket mera till att bevisa, föll uppå sina bara knän, bedjande Gud sig nådeligen vilja härefter ifrån den ondes frestelser bevara och frälsa." "Hon bad ock rätten", heter det vidare, "för sig hos höga öfverheten en underdånig bön ställa, särdeles att hon måtte få blifva vid lif." Härtill tog dock rätten nu, sedan hon väl bekänt, ingen hänsyn. En dylik list var icke så sällsynt och ansågs i vissa fall tillåtlig. Det antecknas ock i protokollet beträffande Britas anhållan om förbön hos överheten att denna förbön var något, "som rätten fuller henne uti den intention lofvade, att de andre beryktade därigenom skulle blifva bevekte att sig i lika måtto att uppenbara". "Men", heter det vidare, "det vardt likväl därhos afsagdt och bepröfvadt, att hon efter Guds lag Exodi 22 vore under lifsstraffet." Det förtjänar anmärkas, att när den stora trolldomskommissionen i Stockholm 1676-1677 för att äntligen få fram sanningen utlovade flera anklagade, och förmodade falska vittnen, strafflöshet, ifall de verkligen ville bekänna sanningen, Kungl. Maj:t också liksom domstolens flertal ansåg, att detta löfte måste hållas. Emellertid tillägger tingsrätten efter nämnda domslut, att den, eftersom det kunde förutses, "att här på orten ändteligen en särdeles kommission öfver samma trolldomsväsende vore nödvändig, till hofrättens pröfning hänsköte såväl hustru Britas lifssak som de åtgärder, hvilka med de öfriga skulle företagas", varför Brita försattes på fri fot. Den rannsakning, som sålunda företagits, skulle här som på andra orter blott förvärra saken. Huru långt det gick, förstår man, när man snart finner, att tingslaget genom sin herredagsman vid kröningsriksdagen i Uppsala hos Kungl. Maj:t anhöll om en kommissionsrätt för nödens avhjälpande. Genom Kungl. resolution av den 14 oktober erhölls ock löfte om en sådan1. Kommissionen skulle emellertid under de ofredens dagar, som kommit, låta vänta på sig. Under väntetiden blev därför en ny rannsakning nödvändig. Den tredje trolldomsrannsakningen i Ö. Lövsta och Hållnäs företogs vid laga ting i Ö. Lövsta sockenstuga den 18 och 19 november 1675 av befallningsmannen Jonas Carlsten.2 Nu "kommo för rätten åtskillige många både af Löfstad och Hållnäs socknars inbyggare, som högeligen däröfver klagade, att deras barn till Blåkulla af trollpackor varda förde samt jämmerligen där plågade, begärandes, att tingsrätten sådane ville taga uti förhör och så sedan laga, att byar och en till sitt förtjänte straff måtte komma, på det de fattige små barn ändteligen och omsider med Guds makt kunde den lede satans tyranni undslippa." Icke mindre än 37 namngivna och därtill flera andra barn och ungdomar fördes nu till Blåkulla. Flertalet utgöres av barn i en ålder av 5 !-12 år, till dessa komma en 18- och en 26- årig flicka samt en 18-årig yngling. Antalet bortförda hade sålunda sedan förra gången tredubblats, medan trollpackorna, som föra från ett till tretton barn, hava blivit dubbelt så många som förut eller tio. De voro änkan Karin i Litthjälma, Margret i Ängvrete, Kerstin i Åkerby, Kerstin i Elinge, Margareta i Eds säter, Maria Pedersdotter i Länna, Maria i Göksnåre, Kerstin i Åsmundebro, Malin i Försäter och Anders Mattsons Kerstin, de flesta gifta. Samtliga de anklagade förnekade emellertid varje delaktighet i Blåkullaresor och barnaförande, "ehuruväl", som det heter,

1) Se nedan anförda protokoll från den 18 och 19 nov. 1675. 2) Protokollet i RA. ULRDD. 27, fol. 374 ff.

 "barnen dock tillbödo därutinnan att öfvertyga, högeligen på stående sig med kropp och anda så

sanfärdeligen varda förde, som de nu här inför rätten stå." Med vilket naivt allvar de mest orimliga och barnsliga anklagelser upptagas både av domare och anklagade, framgår med allsköns tydlighet, när det nu till protokollet noga antecknas: Erik Ersson uti Elinge, tolfman, som barnen föregifva sig uti Blåkulla esomoftast se till att hugga ved, blefi lika måtto därom tilispord, men nekade sig vetandes och viljandes både till Blåkulla fara och där ved hugga." "Vetandes och viljandes", säger tolvmannen för försiktighetens skull. Att han likvisst utan sin vetskap och vilja var sysselsatt med vedhuggning, det trodde han sig sannolikt icke om att förneka. Vad barnens bekännelser om Blåkullalivet i övrigt angår, anmärker rätten, att de innehöllo detsamma, som man sport från andra håll. Tilläggas bör, att barnens föreställningar under epidemiens upphetsning ytterligare smutsats ned och särskilt gäller detta flickebarnens berättelse om förhållandet till Blåkullas svarte härskare. Flera barn hade nu, såsom det hette, lärt sig att rida själva. Man må därför icke undra däröver, att de stackars rådlösa föräldrarna till sist anropade domstolen att med det snaraste procedera med dessa ungdomens förförare, och alltså undanrödja dem, innan barnen råkade i evigt själafördärv. Till följe av Kungl. Maj:ts nyss anförda resolution beträffande tingslagets anhållan om en kommissorialrätt, ansåg sig tingsrätten dock icke böra skrida till doms utan inskränkte sig till att anteckna barnens anklagelser och de av dem anklagade kvinnornas svaromål samt anhöll därjämte, att hovrätten ville låta kommissionen komma till orten med det första "efter in byggarnas högsta åstundan". Det visade sig åter, såsom så ofta förut i de stora häxprocessernas dagar, att det var varken prästerskapet eller juristerna och i allmänhet rättens vårdare, utan folket självt som tvang myndigheterna att i sin rådlöshet inför dessa aldrig upplevda massföreteelser gripa till svärd och bål, när varken prästernas mest inträngande förmaningar och böner eller domares straffhot kunde stävja detta väsende. Det var, såsom vi sett, den 19 november, den sista rann-sakningen stod. Den 2 december kom - enligt ett vid protokollets renskrivning gjort tillägg - en man till domaren i Öregrund med bud från de hemsökta socknarna. Han berättade nu, "huruledes de barn, som sig för rätten bekänt, jämmerligen hafva sedan af trollpackorna blifvit uti Blåkulla trakterade och slagna, så att en och annan däraf, märke på sin kropp burit. Hvarföre, på det barnen ett sådant tyranni mycket förr måtte med Guds och öfverhetens tillhjälp slippa, deras föräldrar allt därföre igenom samme sin utskickade anhöllo, att med ofvan bemälte Kongl. Maj:ts utlofvade kommission så mycket snarare skulle hastas. " Med kommissorialrätten skulle dock ännu dröja. De norrländska trolldomsprocesserna krävde i allmänhet de personliga krafter, man för ett sådant ändamål kunde uppbringa. Tillståndet i norra Uppland var dock sådant, att en kommission började bli nödvändig därstädes. Till de hemsökta orterna hörde nu även Vendel, Vässland och Tolfta. I Vendel, där prosten Edhenius, såsom vi kunna sluta av vad redan meddelats, utan tvivel förde ett strängt regemente med trollpackorna och allt deras väsen, synes redan före den slutliga tingsrannsakningen ha hållits förhör, varav följt, att åtminstone de båda farligaste satts i förvar hos befallningsmannen eller fogden. Den 13 juli 1675 hölls en grundligare rannsakning av befallningsmannen Albr. Stare1. Även här klagade föräldrarna högeligen över barnens bort förande till Blåkulla, ehuru resorna här icke fått den omfattning som i Ö. Lövsta och Hållnäs. Till en början anställdes ett kort, ganska summariskt för hör med och om fyra angivna hustrur. De närvarande av dessa nekade samtliga till beskyllningarnas riktighet och synas även ha undgått varje pressning till bekännelse. Allvarligare blev förhöret med de två svårast komprometterade, som förete samma typ, som de bekännelsevilliga i Älvkarleby och Ö. Lövsta. Dessa båda voro en omkring 80-årig gammal kvinna Malin Eriksdotter och hennes omkring 45-åriga dotter Maria Nilsdotter, båda i bygden kända under namnen

1) Protokollet i RA. ULRDD. 29, fol. 849 if.

Slinke-Malin och Slinke-Maria och båda sedan någon tid i rykte för trolldom av det aktuella slaget. Maria förmåddes först att bekänna inför rätten och med delade, att hon av modern blivit förd till Blåkulla redan i barndomen och sedan själv ridit i 30 år. Om färderna till Blåkulla och det skamlösa levernet där berättade hon ungefär detsamma, som vi förut lärt känna. Nytt är att hon säger sig ha haft så kallade bäror, med vilkas tillhjälp hon avhänt grannarna säd och mjölk m. m. Sedan dottern bekänt och nu liksom rätten manade den gamla till bekännelse, föll även denna till föga och bekände, att hon i sin ungdom, alltså i början av 1600-talet blivit bortförd av en gammal kvinna i Fansta av Bälinge socken, medan hon var i tjänst hos en morbroder i Högby därstädes. Liksom dottern bekände den gamla, att hon haft "beblandelse med den onde och oftast barn med honom, huru många kunde hon icke minnas" Malm och Maria angåvo vidare på fråga, om de visste av flera trollkäringar i socknen, en stor hop, som de sett i Blåkulla. Rätten lät visserligen anteckna även dessa, men ansåg märkligt nog, trots detta uttalande av medskyldiga, onödigt att införa dem i protokollet alldenstund de "icke äre så ryktbara, ej heller kunnigt, om de några barn föra". Ett par bönder besvärade sig högeligen inför rätten över de anklagelser, som gjorts äv Slinke-Maria och en gosse mot deras hustrur, liksom dessa även själva på det bestämdaste protesterade. Rätten, som fann dem icke vara beskyllda för barnaförande och fria för annat trolldomsväsen, satte ett vite av 40 markers böter för vidare beskyllningar emot dem. Härmed var rannsakningen slut. Rätten nöjde sig även här med att förhöra och anteckna vad i saken förekommit och yttrar sig i övrigt i det närmaste verbotim såsom förut till rannsakningen i Älvkarleby, som ju ock leddes av Stare. De anklagades sak hänsköts alltså till hovrätten och en blivande kom mission. I den stora uppländska kommissionens förhandlingar skola vi återfinna Malin och Maria. Deras slutliga dom skulle fällas på Uppsala slott. Den trolldomsrannsakning, som den 19 och 20 oktober I675 försiggick i Vässland har sitt särskilda intresse, emedan den hölls av ingen mindre än den framstående juristen, assessorn och häradshövdingen Andr. Stiernhöök, som nu efterträtt sin fader i domsagan och vid detta tillfälle presenterade sin häradshövdinge- fullmakt av den 26 juni 1675. Inför rätten anklagade kaplanen sedermera kyrkoherden Joh. Netzelius, slutligen avsatt för sitt vilda leverne, hammar smeden Jost Kofverts hustru Margreta Pålsdotter vid bruket för att ha beryktat hans hustru såsom trollkäring och därför borde böta. "Hr Johan klagade ock, att förbemälte hustru Margreta förer hans dotter Margreta om sine 12 år till Blåkulla 3 resor hvar natt. Samma hans dotter sade han ock hafva hört henne kalla hans hustru trollkäring, det ock dottren henne uti munnen sade". Hustru Margreta nekade även till detta. Domare och nämnd synas hava varit på det klara med beskyllningens grundlöshet och resolverade därför: "Emedan Hr Johan inge andre vittnen hade, som hafva hört hustru Margreta berykta eller beskylla hans hustru för trollkäring, utan sin egen dotter, som ock hennes åklagare var och hon därtill högeligen nekade, ty kunde rätten henne, hustru Margreta, på sådane skäl icke till någre böter fälla, förr än hon med flere skäl öfvertygad varde." "Trolldomssaken belangande" heter det vidare, "så kan där till intet vidare göras än anteckna kärandenas klagomål och den beskylltes svar, låtandes sedan saken bero till annan rannsakning, efter som Hans Kongl. Maj:t sådane saker under visse deputerade commissarier och till vidare öfverläggande remitterat och uppskjutit hafver." Rätten stannade dock icke alldeles vid detta negativa uttalande, utan sökte samtidigt anvisa en utväg, "gifvandes därhos rätten den beträngda klagande delen, som ganskamånga var, fritt att hos Kongi. Maj:t gifva detta oväsendet här å orten till känna, på det Högtbemälte Kongl. Maj:t, som härom intet kunde vara underrättad

jämväl för denne orten dess höge Kongl. försorg med visse deputerade nådigast draga ville, hvilket å socknenes vägnar hos Kongl. Maj:t att föredraga kronones befallningsman Albrecht Stare på sig tog". Ännu en rannsakning på den uppländska landsbygden är att nämna; ehuru den är av mindre betydelse, visar den dock, huru man i dessa tider grävde upp allsköns gamla försyndelser. Vid laga tinget i Frötuna den 23 oktober 16751 anförde befallningsmannen Brant på Ösbyhoims gård, att han för trolldom misstänkt hustru Anna Larsdotter i Gillberga, emedan han skärtorsdagen 1670 "hade hört ett rop eller anskri öfver det torp. där bemälte hustru då var boendes", vilket han strax hos prosten anmält. Jämte båtsmannen Olof Gabrielsson hade han sett folk löpa kring om husen i bemälte torp, och som de möttes åt, gåfvo de till ett anskri". Under rodden till kyrkan samma dag hade Brant frågat hustrun "hvad det var för fikanteri, som de vid hennes torp om morgonen förehade". Hon hade då svarat, att det var intet annat än gossarna, som "lupo och ropa kråka". Det vore i skärgården ett gammalt bruk, "att de där ropa kråka skärtorsdagsnatt, så skola intet kråkorna hugga sönder äggen för dem". Brant trodde dock föga på denna förklaring och beklagade sig vidare inför rätten däröver, "att han påskdagen därefter hade fått en stor hop råttor, hvilka ännu där äro och göra honom stor skada, skärandes sönder golf och alla linnekläder, de öfverkomma, och hjälper intet, hvad man emot dem brukar, hvaröfver han bemälte hustru misstänkt hafver, att hon dem på honom stämt". Saken uppsköts till nästa ting. Vad påföljd den slutligen fick, är icke känt. Se vi tillbaka på de rannsakningar, som hållits på den uppländska landsbygden, så måste det sägas, att rättens vårdare här visat ett synnerligt lugn och besinning emot vad man längre norrut får bevittna. Givna uppslag till rannsakning med än flera personer fullföljas icke, ehuru anklagelserna kommit icke blott från barnen, utan från complices, vilka själva bekänt och befunnits vara genuina trollpackor och sålunda väl initierade i detta satans väsende. Endast med motvilja synas domare och deras medhjälpare vilja befatta sig med dessa ting och gripa varje tillfälle att hänskjuta saken till den kommission, som allt jämt lät vänta på sig. Även prästerskapet synes mig här, med vissa undantag, hava varit försiktigare än norrut. Sannolikt be-

1) RA. ULRDD. 27, fot. 614 if.